Vi vet hur det är att vara rädd för den närhet som vi djupast längtar efter och behöver. Det är en inneboende, ofta helt omedveten rädsla för intimitet. Som två personer med otrygg anknytning vet vi hur smärtsamt det här är och hur mycket energi det tar att fastna i den här dansen.
Intimitet uppstår mellan två människor som är villiga att modigt titta inåt och göra sig helt synlig för varandra.
Detta är skrämmande för många av oss då vi är övertygade om att vi kommer att bli dömda, hånade eller rent av lämnade. Så länge vi inte släpper in någon på djupet känner vi oss trygga. Men det är en falsk form av trygghet då det aldrig låter oss knyta starka band med andra människor.
Vår upplevelse är att ju djupare intimitet vi vågar vara i desto mer läker de sår som skapat rädslan. Filosofen Martin Buber har sagt att en människa bara kan bli en hel människa i den utsträckning hon vågar visa vem hon verkligen är för en annan människa. Vi tycker det låter sant och klokt.
För att det här skall kunna uppstå behöver vi skapa en trygghet i våra relationer, för det här kan aldrig tvingas fram. Vi kan bara skapa rätt förutsättningar för att det här skall få plats att hända. Det gör vi genom att respektera varandra, att lyssna på och att validera varandra. Att inte kränka eller manipulera varandra i relationen.
Att visa att vi finns där för varandra och att vi är okej precis så som vi är. Att älska någon kan liknas med att vara en trädgårdsmästare i en trädgård. En trädgårdsmästare försöker inte få en ros att bli en tulpan. Hen vårdar bara de blommor som finns och gör sitt bästa för att ge de rätta förutsättningarna för att blommorna skall blomma. Om vi applicerar det här tankesättet i våra relationer så skulle vi sluta försöka förändra vår partner, vilja att hen är nått som hen inte är. Där och då i den acceptansen och förståelsen vågar vi släppa våra sköldar och visa oss precis så som vi är. Det är det som är närhet och intimitet och det är det vi så innerligt längtar efter och det är där vi kan känna oss hela.
Bea & Theodor